”What are you going to do? Sit around outside of a trailer.
We’ll film you sitting outside of a trailer, but we’re not gonna live sitting outside of a trailer”
- Mark till Uncle Bill

”He had eyes just like a child,
 seeking comfort only in his mothers smile”
 (The Goner)

Den andra låten har ett sådant fint tågflow:

”har suttit dagen lång på tåget genom babylon
 och svischat över vischan mellan städer ner till staden som
 jag kallar hemma, men emellanåt får dra ifrån
 och jobba i ett maraton men är glad att jag få ha det så”
 (Afasi och Filthy)

”Till mig skickar man barn med koncentrationssvårigheter, kommunikationssvårigheter, ångest och sömnsvårigheter. Många barn är kroniskt nedstämda utan tydlig anledning, de är ledsna, apatiska, ointresserade, utan entusiasm och kan inte glädjas åt någonting. En del är ständigt rädda, de oroar sig för det mesta, kan inte göra det eller det, hämmar sig själva – de sluter sig inåt – medan andra i stället blir hyperaktiva, kan inte sitta still, inte lyssna, gapar och bråkar oupphörligen.”
- ur HEM

I Michael Hanekes film Siebente Kontinent berättar Georg att hans mamma innan hon dog sade: ”Jag fantiserar att människor har en tv-skärm istället för ett huvud, där man kan se deras tankar”.

Lämnat service-centret, gratiskaffet och den ständigt urplockade fruktskålen. Lämnat de litterära sällskapen, alla dessa sällskap! Vad är de till för?
   Lämnat Bob Hansson, Mankell och Sune-författarna. Lämnat Majgull Axelsson och hennes ganska så banala framträdande om sin skrivarprocess. Jodå, jag ska nog läsa hennes nya bok när jag har tid, jag gillar ju henne. Men vad har alla dessa författare att säga egentligen, mer än det som redan står i deras böcker? Ligger själva intresset i att se dem live, att nästan kunna ta på Mankell, att nästan känna andedräkten när han uttalar ordet ”Kineser”? För att inte tala om alla dessa seminarier och samtal. För 500kr kan jag se Tomas Bodström prata om jag vill inte veta. I och för sig, jag tror att just Bodström hade sin lilla show på söndagen då alla seminarier var gratis. Helt kostnadsfritt kunde jag alltså höra honom prata om jag vill inte veta.
   Jag vill inte veta.

Lämnat en mässa helt utan oförutsägbara element, utan den där påtagliga litterära nerven. Dessutom, inga megafoner, inga gränsöverskridande utfall, bara en grå massa, en grå marknadsanpassad massa (mässa), obefintlig mässpersonal, torr luft och en halvdåligt organiserad utflytt.
   Lämnat en mässa som bara delvis samlar likartade strömningar på samma ställen, som vägrar att ge förstagångsutställare en monterplats som går i linje med förlagets innehåll. Lämnat utspädda och självupplösande promenader.
   Lämnat Korsvägen och Göteborgs (Sveriges) sämsta sushi-ställen. Lämat vad-fan-har-de-med-litteratur-och-böcker-att-göra-människor. Lämnat gossedjursmontern.
   Lämnat inte alls så billiga priser. Betala 120 kr eller mer för att gå in och köpa en bok hos Adlibris för 159 kr, som annars kostar 179.
   Lämnat trötta fötter, förvirrade intryck, dyra mackor och krångliga anvisningar. I Aftonbladets monter läser Hanna Hallgren för några slitna pensionärer, medan Bob Hansson snackar strunt framför 200 idioter. Hos Artos sover utställaren på grund av svalt intresse medan det säljs ännu en livsstilsbok. Eh, vänta nu, borde de köpa sin livsstilsbok hos Artos? Ja.
   Lämnat skammen hos den som hoppats på större försäljning av det som inte är självklart, av det som, om bara viljan finns, smeker dig på kinden samtidigt som du blöder ur rumpan.
   Lämnat fina människor.
   Lämnat journalister som lovordar allt.
   Lämnat. Ändå. Text.
   Och ärligt talat, vad hände med Lettland?

Resten av dagen erbjuder: väntande, 45 minuter KBT, frågor, kollektivtrafik, böngryta, syskonbarn, en film och två tjafsande åldringar.

Läs mer om författare och självmord i boken ”Att göra av med sig själv – texter om författarsjälvmord”. Eller köp den här.

- Vill du värna om miljön?
- Nej, inte nu.
- Vill du skriva på en lista mot rasistiskt våld?
- Nej tack.
- Känner du till Rädda barnen?
- Ja, men jag har inte tid.
- Läkare utan gränser, känner du till oss?
- Din kollega frågade precis, så nej. Eh. Alltså, jag måste gå.

Eller ännu värre, när man måste, ja måste, ljuga:

- Känner du till Greenpeace?
- Ja, jag är redan med.
- Hej, får jag störa ett par minuter?
- Jag betalar redan till Rädda barnen.
- Vad har du för teleoperatör?
- Samma som du representerar?
- Hej, jag kommer från Svenska dagbladet…
- Jag prenumerar redan på svenskan.

NOT.

I en förort där 50.000 människor jobbar är det såklart rimligt att en liten del av kakan bör gå till välgörande ändåmål. Och kanske ett och annat mobilabbonemang går väl åt kanske. Men bitch please: eftersom jag inte kan betala en summa till alla som frågar, så kan säljarna inte bli sura när jag tackar nej. Som idag.

- Hej, Rädda barnen, du känner väl till oss?
- Jo, men nej tack.
- Vadå nej tack?
- Jag har inte tid.
- Du kanske borde ta dig tid.
- Inte nu.
- Nä, dra då för fan, bry dig inte, köp en BMW istället.

Hon mådde väl dåligt för att hon hatar sitt extrajobb.

Ställ upp automater istället, så får folk gå fram och sätta in lite pengar då och då, till den intresserorganisationen de tycker är bra.

Mobiloperatörerna och kreditkortsföretagen ska bara hålla sig borta från gatan.

Från Porr, Horor och Feminister till Emil Sinclairs förehavanden.